”Skolans digitalisering.” Skriv något om den på Twitter och poppa popcornen… En del förståsigpåare menar att den stjälper mer än hjälper. De hävdar bland annat att eleverna bara får varsin enhet som de knappar på i tid och otid, att digitala resurser enbart stjäl dyrbar lektionstid och distraherar eleverna från undervisningen. Skärmarna ersätter den lärarledda undervisningen. Jag och alla andra lärare som har undervisat i mer digitala miljöer utifrån ett genomtänkt och strukturerat ämnesupplägg och en tydlig planering vet att fallet inte behöver vara så.
Som att man skulle behöva välja det ena eller det andra? Egentligen är nog de flesta helt överens. Det finns inga digitala verktyg som i sig gör att eleverna lär sig utan det är när de används med en (ta-da!) genomtänkt pedagogik som det ger positiva resultat. Det är hur vi lärare lägger upp undervisningen som skapar förutsättningar för lärande, oavsett vilka, digitala eller analoga, verktyg vi väljer. Till exempel för att introducera nya ämnesområden, stämma av förkunskaper, erbjuda stöttning, få eleverna att kommunicera och samarbeta, ge återkoppling, repetera vissa moment eller för att variera undervisningen.
Vi är många som länge menat att man måste vara både för och emot skolans digitalisering. Jag är positiv till de möjligheter som digitaliseringen medför, samtidigt som jag är väl medveten om att det finns svårigheter kopplade till den. Vi har väl alla upplevt tekniska kraschlandningar, svajande nätverk, datorer som hänger sig, störande notiser och andra tidsödande moment? En viktig nyckel i skolans digitalisering är lärares digitala kompetens. Den handlar till exempel om att kunna bedöma och avgöra när man ska arbeta digitalt och när man bör arbeta mer analogt. För det fungerar förstås inte alltid. Därför frågar vi oss alltid ”Hur stöttar verktyget, metoden, upplägget mina elevers lärande?” och ”På vilket sätt gynnas eleverna av att använda ett digitalt verktyg?” innan vi sätter igång undervisningen.
Naturligtvis finns det utmaningar kopplade till skolans digitalisering. Men det betyder inte att vi kan lägga undan alla skärmar och göra som vi ”alltid har gjort”. De cirka 2 miljoner barn och ungdomar som idag går i svenska skolan behöver alla ett visst mått av adekvat digital kompetens, vilken vi enligt den reviderade läroplanen ansvarar för att utveckla. Kärnan i detta något luddiga uttryck handlar om demokrati och kunskapsutveckling. Att till exempel förstå sig på att använda en digital enhet som ett stöd i sitt lärande är varje elevs rättighet.
Låt oss därför se till att undervisa, utbilda och (kunskaps)utveckla våra barn och elever för framtiden – med och utan digitala verktyg, för och emot digitaliseringen!