Utbildningssektorn har under våren upplevt den mest dramatiska omställningen någonsin. Regeringar runt om i världen vidtog extraordinära åtgärder och undervisning flyttade från klassrum, in i hem och ut på digitala plattformar. Globalt kallar man det som händer en “seismisk förändring” av hela utbildningssektorn. Vad betyder det för oss i Sverige?
Globalt har krisen förstärkt klyftorna mellan de som har, respektive de som inte har förutsättningarna på plats för att bedriva undervisning digitalt. FN varnar för att den positiva utvecklingen att fler barn än någonsin förr går i skola nu verkar bruten, framförallt när det gäller flickor. I Storbritannien har 700.000 elever i socioekonomiskt utsatta områden saknat uppkoppling och tillgång till dator under nedstängningen.
Jannie Jeppesen
VD, Swedish Edtech Industry
Foto: Swedish Edtech Industry
Internationellt skakas universitetens affärsmodeller om i grunden, betalningsviljan för onlineundervisning är lägre och man vill inte betala terminsavgifter som anses oskäliga. Samtidigt ställer den ekonomiska krisen helt nya krav på omfattande insatser för omskolning av yrkesarbetande i en skala vi inte sett tidigare. Behovet av tillgång till utbildning har aldrig varit större.
Nu investerar regeringar i hela världen för att säkerställa tillgång till digitala verktyg för undervisning i skolan och i storskaliga utbildningsprogram för vuxna. De kraftfulla insatserna ska lösa en akut situation, men kommer att få långsiktiga effekter, både för utbildningarnas utformning och för efterfrågan på utbildningsteknologi. Den ökande efterfrågan kommer att ge en injektion i innovation och utvecklingstakten av utbildningsteknologiska tjänster förväntas öka, med nya möjligheter och nyttor för utbildning och lärande.
I Sverige har vi stått väl rustade med en väl utbyggd infrastruktur och en hög lärarkompetens. Digitala verktyg i händerna på lärare som har gjort en enorm insats, har möjliggjort fortsatt utbildning för våra elever och studenter. Överlag har det gått över förväntan bra, men även hos oss har klyftorna förstärkts när det gäller tillgång till digitala resurser. Det är inte acceptabelt ur ett likvärdighetsperspektiv.
Vad behöver vi göra nu?
På kort sikt, i den krisberedskap som behövs idag, måste vi omgående säkra tillgången av digitala resurser för de grupper som stått utan. Men vi måste också investera i att vidareutveckla lärarnas nyvunna erfarenheter, för att långsiktigt säkra att den tekniska utvecklingen tas tillvara.
Det vore en skam att kasta allt det hårda arbete lärarna gjort under våren i sjön.