Bildörren smällde högt samtidigt som pappa ropade “be cool!” efter mig i vanlig ordning. Jag lade märke till hans stolta blick när jag begav mig mot de stora grindarna. Men stoltast var nog ändå jag påväg till mitt allra första jobb – i stålindustrin.
Med förväntansfulla steg spatserade jag ner mot stålverket, ovetandes
om vad denna novemberdag skulle innebära för min framtid. Varje dag var
ett nytt äventyr för oss Tekniksprångare. Iförd full skyddsmundering,
från stålhättesko till hjälm med hörselkåpor, kryssade jag mellan
järnvägsspår, lasthallar och verkstadslokaler. Efter tre månader hittade
jag själv inne på det stora området, och jag rörde mig vant bland
buller och ångor. Innan min praktik hade jag fått höra att stålindustrin
kunde vara farlig, tuff och hård, men när jag knatade in på klipplinjen
kände mig säkrare än någonsin. Hela förmiddagen utredde jag och Marit,
kvalitetsingenjör, ett tillfälligt problem med plåten tillsammans med
driftoperatörerna. Det fanns inga frågor som tjejerna och killarna inte
kunde svara på om processen, och jag kunde fråga om allt.
Till lunchen mötte jag upp Elin, den andra praktikanten, hon som redan visste vad hon ville göra i framtiden: civilingenjör inom teknisk fysik. Det skavde lite i mig, hur kunde hon vara så säker? Vem var hennes förebild? Funderade inte hon på hur svårt det är? Var kommer mitt självtvivel ifrån? Elin frågade om jag bestämt mig ännu. Jag skruvade på mig. “Det enda jag vet är att jag vill hjälpa människor” svarade jag något avvaktande. Som läkare, lärare eller ingenjör? “Anna, man kan hjälpa människor på olika sätt. En läkares instrument har ju utvecklats av en ingenjör”.
Till eftermiddagen samlades alla chefer i den stora konferenslokalen med utsikt över en dimmig Dalälv. De flesta kvinnliga cheferna var bekanta från lunchmötena jag haft med dem. Vid dessa tillfällen fick jag ta del av deras resa, drivkrafter och värderingar. Jag hälsade på Sara, en av avdelningscheferna. Vid lunchmötet med Sara frågade jag om kvinnor behöver skinn på näsan i stålbranschen. Sara svarade rappt: “ingen ska någonsin behöva ha skinn på näsan. Aldrig någonsin”. Först var det svårt att förstå, det var ju tvärtemot den bild jag alltid haft. Sara förtydligade: “Oavsett kön, ålder, etnicitet eller bakgrund ska du kunna arbeta på din arbetsplats, precis som du är”. Där och då visste jag inte hur mycket detta skulle komma att betyda för mig.
Sektionschef Per tog till orda och startade mötet. Han som veckan innan hade sagt “se det inte som att du slutar här efter din praktik, du tar en paus för att utbilda dig. När du är färdig kommer du tillbaka, och så blir du chef här sen”. Såg han verkligen det hos mig? De flesta i rummet hade jag träffat vid något tillfälle, eftersom jag fick prova att arbeta på alla avdelningar. Föga förvånande var majoriteten av cheferna män, men jag visste att kvinnor inom företaget uppmuntrades. Framför mig såg jag Eva, designspecialist, som efter vårt besök hos en kund utbrast: “Jag har verkligen världens bästa jobb!”. Hennes plats bland de många manliga ingenjörerna var så självklar. Det var ingen som brydde sig om att hon var kvinna, jag upplevde att respekten var lika stor för alla.
Sist ut att presentera på mötet var energichef Thomas. Jag kände olust för vad han skulle berätta eftersom klimatångesten hade pyrt länge inom mig. En diskussion utbröt om nya lösningar och vägen framåt för att minska koldioxidutsläppen. Jag befann mig mitt i samtalet som engagerade alla i rummet och insåg att det var min framtid som diskuterades. Plötsligt blev allt glasklart. Elin hade rätt, man kan hjälpa människor även som ingenjör! I den stunden försvann allt självtvivel och jag begrep äntligen vad jag ville ägna mitt liv åt. Tack vare praktiken fick jag möjlighet att inspireras av mina första riktiga förebilder i arbetslivet. Allt blev så självklart – kan dessa kvinnor, kan väl jag också. Var det Elins beslutsamhet? Per som såg potentialen i mig? Marit som visade bredden av ingenjörens uppgifter? Eva som älskar sitt jobb? Eller Sara som gav mig insikt att industrin är en bransch även för mig? Det är svårt att avgöra vad som gjorde mig säker, men idag vet jag att praktiken var helt avgörande för mitt val av utbildning.
Bildörren smällde återigen när pappa hämtade upp mig för dagen och han ställde den återkommande frågan: “Vad har du lärt dig idag?”. Utan minsta tvekan svarade jag “Nu vet jag hur jag ska rädda världen, jag ska bli civilingenjör.”
Vad är Tekniksprånget?
Tekniksprånget är ett nationellt praktikprogram som syftar till att inspirera unga att söka till högre tekniska utbildningar. I Tekniksprånget samverkar regeringen och arbetsgivare i behov av högre teknisk kompetens och erbjuder nyutexaminerade gymnasieelever över hela landet betalda praktikplatser. Efter avslutad praktik vill 80% bli ingenjörer 50% av praktikanterna är unga kvinnor och lika hög andel söker sig till högre tekniska utbildningar efter avslutad praktik. Totalt har 19 000 ungdomar sökt sedan 2012 varav 4400 fått praktikplats.