Många unga med utländska föräldrar har fått höra av sina föräldrar redan från barnsben att de måste anstränga sig hårdare än andra för att visa att man kan och att man duger. Silvana Imam är en av dem.
– Där jag kommer ifrån har det inte funnits möjlighet att jobba med konst och försörja sig på det. Mina föräldrar har alltid sagt att du lyckas om du har en universitetsutbildning. Vi måste bevisa att vi duger, framförallt som kvinna. På min första högstadieskola var majoriteten svenskar och där fick jag höra att jag pratar med en brytning. I gymnasiet ansträngde jag mig att prata svenska på ett sätt som jag egentligen inte var bekväm med. Jag ville passa in och bevisa något.
Fortfarande en underdog?
Kombinationen av en invandrarbakgrund och ett utseende som många skulle klassa som ett svenskt utseende har gett henne fördelar, men även nackdelar.
– Fördelen med blont hår är att jag har fått tillgång till olika svenska sammanhang. Men det skapar en konflikt i och med att jag inte kan relatera till detta. Många tror att jag är en av dem, men mitt språk och min historia talar emot det. Exempelvis kan jag i vissa intervjuer få frågor som inte har någon relevans till vem jag är, och som jag tror att jag inte hade fått om jag hade haft ett annat utseende.
Känslan av att vara en underdog är kvar, skillnaden är att förutsättningarna har förändrats
– Sverige är inte uppbyggt för mig. Så länge vi har ett ojämlikt, homofobiskt och patriarkalt samhälle så kommer jag alltid att känna mig utanför.
Att stå upp för andra
Många ser Silvana som en aktivist, men för henne har det fallit sig naturligt att stå upp för andra människor.
– Engagemanget har alltid varit närvarande i mitt liv. Jag kommer från en familj som förespråkar solidaritet och medmänsklighet. Vi har gått oändligt många första maj-tåg och jag kommer ihåg att jag redan som sjuåring skrek ”krossa rasismen”.
När flyktingfrågor ska diskuteras är det ofta invandrare som får ta dessa. Silvana kallar det för duktig invandrare komplex, ett behov av att visa att man har lyckats.
– Det är sorgligt, när ska vi få prata om något annat? Ända fram till den dagen vi inte längre ses som en börda? Samma gäller kvinnors rättigheter. Varför är det kvinnor och invandrare som ensamma tar den här kampen när det påverkar oss alla? När ska resten av samhället höja rösten och kämpa för oss? Jag önskar att människor som inte drabbas av rasism, homofobi och utanförskap ska ta de här frågorna och föra kampen vidare.